Regeringen förbereder ett krispaket på 17,5 miljarder kronor. Huvudnumret: sänkt skatt på bensin och diesel fram till november, vilket ska ge tre kronor lägre literpris vid pumpen. Paketet finansieras med lån.

Det här säljs som handlingskraft i en kris. Men frågan är inte om människor behöver stöd, för det gör de. Frågan är om stödet minskar beroendet som gjorde krisen så dyr från början, eller om det bara gör beroendet billigare under några månader. Det är ett skolexempel på hur politiken har anammat marknadens logik: man subventionerar en känsla av kontroll i stället för att bygga faktisk kontroll.

Det är den avgörande skillnaden mellan symbolisk lättnad och institutionell förändring. Den ena syns omedelbart på prisskylten. Den andra märks först när människor inte längre är lika utlämnade åt nästa chocksommar.

Snabb lättnad, lång skuld

Drivmedelssänkningen fungerar politiskt därför att den känns direkt. Den förvandlar medborgaren till en kund som ska kompenseras för ett högt pris, i stället för ett samhälle som ska skyddas från en risk. Staten lånar alltså pengar för att kompensera priset på fossil exponering i stället för att minska själva exponeringen.

Med andra ord: vi subventionerar konsekvensen, inte orsaken.

När regeringen samtidigt lånar till åtgärden blir det dubbelt kortsiktigt. Först skjuter vi kostnaden framför oss i statsfinanserna. Sedan skjuter vi omställningskostnaden framför oss i ekonomin. Det är inte ansvar i kris. Det är uppskjuten konflikt.

Konflikten går inte mellan ”hjälpa hushåll” och ”klimat”

Debatten fastnar ofta i en falsk motsättning: antingen står man på hushållens sida, eller på klimatets. Det är analytiskt slappt. Det går att göra båda, men då krävs riktade stöd som minskar beroendet av dyr energi, inte stöd som gör beroendet politiskt bekvämare.

Om en familj i praktiken måste köra bil till jobbet hjälper en tillfällig skattesänkning i fyra månader. Men den ändrar inte infrastrukturen, inte kollektivtrafikens tillgänglighet, inte avståndet mellan arbete och boende, inte företagens energiprofiler och inte den geopolitiska riskexponeringen.

Det är också värt att notera att generella prissänkningar inte är neutrala fördelningspolitiskt. Den som kör mest gynnas mest. Den som har störst energibörda i förhållande till sin inkomst — ofta den som bor längst från jobbet och saknar alternativ — gynnas inte av literpriset utan av sin faktiska körkostnad. Det är ett dåligt träffat stöd om målet är att hjälpa dem med sämst marginaler.

Att hjälpa hushåll kan därför inte bara betyda att staten dämpar marknadspriset efter att sårbarheten redan uppstått. Det måste också betyda att politiken bygger bort den sårbarhet som gör hushållen beroende av nästa krispaket.

Det är därför den centrala skiljelinjen i krispolitik borde vara:

• Åtgärder som dämpar symptom här och nu.
• Åtgärder som minskar sårbarhet över tid.

Vi behöver båda. Men just nu dominerar den första kategorin.

När alla kan säga ja är det ofta ett varningstecken

När så många politiska läger kan leva med samma åtgärd beror det sällan på att den är samhällsekonomiskt robust, utan på att den är kommunikativt effektiv. Systemet absorberar gärna vreden över dyra räkningar genom att skicka ut en check, men det blockerar konsekvent reformer som skulle störa energimarknadens grundläggande maktförhållanden.

Det här är den moderna krispolitikens mönster: hög synlighet, noll institutionell friktion, snabb opinionsavkastning. Alla kan rasa över literpriset på Facebook. Färre ställer frågorna som svider: Vem äger infrastrukturen? Vem bär risken? Vem tar vinsten när krisen normaliseras?

De frågorna handlar om makt och ägande, inte om kommunikation. Och det är just därför de sällan ställs i samband med ett krispaket.

Politik som faktiskt flyttar risk brukar se tråkigare ut:

• Investeringar i robust kollektivtrafik där människor faktiskt bor.
• Stöd till energieffektivisering i småhus och hyresbestånd.
• Konvertering av transport- och produktionskedjor.
• Regional industripolitik som minskar oljeberoende i utsatta branscher.
• Riktade inkomststöd till hushåll med hög energikvot i budgeten.

Det blir inga virala kampanjer från den sortens reformarbete. Det oglamorösa motståndet, det som på allvar minskar marknadens makt över vardagen, är också det som ser tråkigast ut på bild. Och just därför är det politiskt lönsamt att skjuta det på framtiden.

Energikrisen är inte ett tillfälligt avbrott

Krisen beskrivs gärna som en exceptionell utbudsstörning. Det stämmer till viss del. Men just därför borde politiken behandla detta som ett strukturellt tillstånd, inte en parentes. Geopolitisk risk i energi- och råvaruflöden är inte ”oväntade svängningar” längre. Det är det nya normala.

Om normaliteten är osäkerhet måste politiken bygga institutioner för osäkerhet. Inte bara kompensation efter chocken, utan mindre exponering före nästa chock:

• Mindre oljeberoende.
• Fler substitutionsmöjligheter.
• Starkare hushållsresiliens.
• Mindre prischocks-känslig vardagsekonomi.

En tillfällig skattesänkning kan ibland vara nödvändig. Men utan en institutionell omställningsarkitektur blir den mest ett sätt för politiken att agera säljare av sinnestillstånd. Tid är bara politiskt värdefull om den används till att förändra de materiella villkoren.

Den avgörande frågan

Regeringens paket kan mycket väl lindra en akut smäll för många hushåll i sommar. Det ska inte föraktas. Men den politiska huvudfrågan kvarstår:

Vill vi finansiera känslan av kontroll i fyra månader, eller bygga faktisk kontroll över våra energivillkor för fyra decennier?

Krispolitik som inte ändrar beroendet är inget annat än en dyr prenumeration på nästa kris. Då har vi inte skyddat hushållen. Vi har bara tagit ett statligt blancolån för att vi, en liten stund till, ska ha råd att bete oss som kunder i stället för medborgare.