Utgångspunkten för artikeln är Aftonbladets uppgifter om hur Folkhälsomyndighetens generaldirektör Karin Tegmark Wisell fick lämna sin post 2024 efter att ha ifrågasatt regeringens uppdrag om existentiell hälsa, och en uppföljande granskning två år senare av stiftelsen bakom själva begreppet.
När staten börjar tala om mening, tillhörighet och själslig hälsa låter det först som en välkommen korrigering av en alltför smal syn på människan. Sedan hamnar begreppet i ett regeringsuppdrag, får konsulter, SWOT-analys, seminarier, fördjupade studier, en myndighetschef som 2024 visade sig vara otillräckligt följsam – och, två år senare, en stiftelse där volontärer river ut kök utan lön i utbyte mot ”ett bra nätverk”, medan ordföranden själv fakturerar 22 000 kronor i månaden. Då är vi inte längre bara i själens landskap. Då är vi i offentlig styrning, och i någons privatekonomi.
Det finns få saker som kan göra svensk förvaltning mer rörande än när den ombeds definiera livet. Inte livet som i folkbokföringens ganska strama mening, där man antingen förekommer i registret eller inte, utan livet som meningsfullhet, trygghet, sammanhang, andlighet, ensamhet, vardagsekonomi, naturkontakt, rättigheter, dödlighet och kanske en psalm om mötesformen tillåter.
Man ser framför sig ett konferensrum där begreppet ”existentiell hälsa” ligger på bordet som en blankett ingen riktigt vet vem som ska diarieföra. Det är inte en elak bild av tjänstepersonerna. Tvärtom. Det är en ganska öm bild av ett system som gör det enda ett system kan göra: tar emot ett politiskt uppdrag, försöker skapa definitioner, bjuder in aktörer, upphandlar stöd, skriver rapport och formulerar utvecklingsområden. Även när uppdraget i praktiken är att ta människans yttersta frågor och göra dem kompatibla med myndighetsprosa.
Den första varningsklockan ringde redan 2024. Enligt Aftonbladets uppgifter ifrågasatte Folkhälsomyndighetens då generaldirektör Karin Tegmark Wisell regeringens uppdrag om existentiell hälsa internt – och samma sommar lämnade hon myndigheten för en nyinrättad post som ambassadör för global hälsa. Regeringen beskrev det som ett beslut efter samråd och förnekade allt samband med kritiken. Man måste hålla två tankar samtidigt här: Aftonbladets uppgifter är uppgifter, inte dom, och ”efter samråd” är ett tillräckligt elastiskt uttryck för att rymma nästan vilken verklighet som helst. Men om en myndighetschef förlorade sitt uppdrag för att hon var skeptisk till ett vetenskapligt oklart regeringsuppdrag, då var det inte ett personalskifte. Det var ett förvaltningspolitiskt haveri med mjuk belysning – och, som vi ska se, ett tidigt tecken på vad som händer när det här projektet möter en institution som inte vill foga sig.
Den mjuka formuleringens hårda kant
Det är lätt att göra sig lustig över ”existentiell hälsa”. Lite för lätt, faktiskt. Människor behöver mening. Ensamhet dödar. Sorg, rädsla, gemenskap och känslan av att livet hänger ihop påverkar hur vi mår. Den som efter pandemin inte förstår att folkhälsa rymmer mer än smittkurvor och blodtryck har antingen sovit mycket djupt eller läst för många powerpointar utan att öppna fönstret.
Det legitima kravet är alltså verkligt: en alltför teknisk och biomedicinsk syn på hälsa missar något centralt i människors liv. Men på den här bloggen återkommer ett analysbegrepp som jag kallar absorptionsmekanismen: att systemet sällan behöver förbjuda ett rimligt krav. Det kan översätta kravet till ett språk, en process och en styrform som förändrar vad kravet betyder. Här blir frågan inte om mening spelar roll. Frågan är vad som händer när mening görs till ett folkhälsopolitiskt objekt.
Först låter det varmt. Sedan kommer myndighetsuppdraget. Sedan ska begreppet definieras, kartläggas, avgränsas, mätas, stimuleras och integreras. Den existentiella dimensionen får ett diarienummer och börjar sin långa vandring mot indikatorriket. Det är förmodligen först då själen inser att den borde ha begärt juridiskt ombud.
Regeringens pressmeddelande från april 2024 säger att existentiell hälsa behöver tas på större allvar. Folkhälsomyndigheten får i uppdrag att definiera begreppet i svensk kontext, kartlägga kunskap och föreslå hur myndigheten kan arbeta med existentiella perspektiv för god och jämlik hälsa. Det är, på ytan, ett rimligt och undersökande uppdrag. Men redan här finns en märklig rörelse: regeringen säger samtidigt att området behöver tas på större allvar och att myndigheten ska utreda vad området egentligen är.
Det är inte förbjudet. Politik fungerar ofta så. Man pekar ut en riktning och låter expertmyndigheten göra underlaget. Men i folkhälsopolitik är riktningen inte neutral. Det som får uppdrag, budget och ministerspråk blir prioriterat. Det som saknar ministerspråk får vänta i korridoren tillsammans med andra småsaker, som arbetsvillkor, bostadssegregation, köer, ojämlikhet, skolmisslyckanden och den allmänt själsdödande erfarenheten av att ringa en vårdcentral klockan 07.59.
Begreppet som inte ville ligga still
Folkhälsomyndighetens slutredovisning från mars 2025 är intressant just för att den försöker göra jobbet ordentligt. Den konstaterar att existentiell hälsa saknar en entydig definition, men ringar ändå in centrala perspektiv: mening i livet, relation till sig själv, andra och naturen, sammanhang, trygghet och upplevelsen av att vara del av något större. Myndigheten föreslår bland annat att arbetet ska synliggöras, kunskapen öka, verksamheter utvärderas och mätmetoder utforskas.
Det låter försiktigt. Det är också där problemet börjar. Ett begrepp som saknar entydig definition kan absolut vara värt att undersöka. Men när ett sådant begrepp förs in i styrningen av en kunskapsmyndighet uppstår en märklig asymmetri. Osäkerheten ligger i sakfrågan. Säkerheten ligger i det politiska uppdraget. Myndigheten får alltså uppgiften att vetenskapligt hantera något som redan administrativt har förklarats angeläget.
Den gamla byråkratin hade sina brister: den kunde vara paternalistisk, sluten och kall. Men den hade åtminstone ett ideal om att myndigheten skulle kunna säga: detta vet vi, detta vet vi inte, detta bör vi inte göra på det här underlaget. En expertmyndighet som bara får vara expert så länge expertisen bekräftar uppdragets tonläge är inte en expertmyndighet. Den är en remissinstans för känslopolitik.
Problemet med snömos är inte att det är mjukt. Problemet är när det serveras som beslutsunderlag och någon kräver att myndigheten ska tugga med övertygelse.
Aftonbladets uppgifter om Tegmark Wisell måste förstås mot den bakgrunden. Om de stämmer handlar konflikten inte bara om ett nytt folkhälsobegrepp. Den handlar om gränsen mellan politisk riktning och professionell integritet. Regeringen har rätt att styra myndigheter genom uppdrag. Myndigheter har samtidigt ett ansvar att arbeta sakligt, långsiktigt och kunskapsbaserat. Den balansen är inte en trivselfråga. Den är en del av det som skiljer offentlig förvaltning från en varumärkesavdelning med lagstöd. Två år senare skulle en näraliggande fråga – institutionell integritet kontra lojalitet mot ett enskilt projekt – ställas till en helt annan typ av institution: kyrkan.
Kyrkan, herrgården och nätverket som arbetade gratis
Birgitta Ed, gift med statsminister Ulf Kristersson, är komminister i Svenska kyrkan i Strängnäs stift och verksamhetsutvecklare för det kyrkliga utvecklingsprojektet Domkyrkoberget. Hon är också förste vice ordförande i stiftelsen Europaskolan, som driver friskolor i Strängnäs. I oktober 2023 startade hon Fållöknastiftelsen för att arbeta med existentiell hälsa på en herrgård i samma stift. Sex månader senare fick Folkhälsomyndigheten sitt regeringsuppdrag om existentiell hälsa. Tidslinjen bevisar i sig ingenting. Men den förklarar varför offentlighetens gamla jävsinstinkt bör vara på helspänn snarare än avstängd – och varför socialminister Jakob Forssmeds medverkan i kyrkliga arrangemang kopplade till Domkyrkobergsprojektet inte är en harmlös detalj, utan en del av samma styrkedja.
Här bör man vara noggrann. Det är inte fel att en statsministerhustru arbetar med idéer. Det är inte fel att kyrkan talar om mening, död, skuld, förlåtelse, ensamhet och hopp. Om någon institution har viss historisk erfarenhet av existentiella frågor är det trots allt kyrkan, även om den svenska varianten ibland låter som ett kommunalt samråd med dopfunt.
Kopplingen mellan privat engagemang och institutionell tyngd blev i juni 2026 svårare att vifta bort. Aftonbladet granskade då hur Fållöknastiftelsen faktiskt drivs i praktiken. Volontärer har renoverat och underhållit herrgården utan lön, lockade enligt uppgift av löftet om ”ett bra nätverk”. Några av dem fick månaderna efter sitt oavlönade arbete tunga statliga poster – en som kanslisekreterare på Klimat- och näringslivsdepartementet, en annan som generaldirektör för Statens institutionsstyrelse. Under samma period har Ed själv fakturerat stiftelsen 22 000 kronor i månaden. Experter som tidningen talat med pekar på jävs- och korruptionsrisker i upplägget, även om ingenting tyder på att något är olagligt.
Det är här absorptionsmekanismen – ett återkommande analysbegrepp på den här bloggen för hur systemet möter ett krav eller ett ideal genom att översätta det till ett nytt språk, snarare än att besvara det – visar sin mest konkreta form på en och samma herrgård. Existentiell hälsa, ett begrepp om mening, gemenskap och tillhörighet, organiserar i praktiken ett system där några arbetar gratis i utbyte mot en känsla av nätverkstillgång, medan andra fakturerar och rekryterar varandra vidare till statliga toppjobb. Det omätbara har blivit en valuta. Bara inte i kronor, för alla.
Strängnäs stift har nu öppnat en utredning om huruvida Eds dubbla roller är förenliga med prästlöftena om att följa kyrkans ordning. Enligt Kyrkans Tidning sitter domprosten Christofer Lundgren i samma typ av dubbla roller: han är engagerad både i församlingens Domkyrkobergsprojekt och i stiftelsen Europaskolan, där Ed alltså också sitter. Omkring tio anmälningar har kommit in till domkapitlet. De möjliga utfallen sträcker sig från en skriftlig erinran till att Ed förklaras obehörig att utöva sitt prästämbete. Lundgren har samtidigt meddelat att Ed fortsätter sitt ordinarie arbete under utredningen. Beslut väntas i augusti.
Det principiella problemet är därför inte i första hand juridiskt. Det är ett annat, och större: när ett begrepp rör sig mellan privat engagemang, kyrkliga miljöer, friskoleintressen och ett regeringsuppdrag till en expertmyndighet, då räcker det inte att säga att alla aktörer är relevanta. Relevans är inte samma sak som oberoende. Engagemang är inte samma sak som armlängds avstånd. Förvaltningens etik – och kyrkans – handlar inte bara om vad som är olagligt, utan om vad som ser ut som privat idéimport i statlig och kyrklig prioritering. Och ”hela människan” är inte ett tillräckligt svar på frågan vem som får institutionell tyngd när staten och kyrkan väljer sina ord – eller vem som river ut ett kök gratis medan någon annan skriver fakturan.
Från ojämlikhet till inre lugn
Folkhälsa har länge handlat om livsvillkor. Klass, arbete, utbildning, bostad, miljö, vårdtillgång, missbruk, våld, diskriminering och ekonomisk marginal påverkar hälsan med en brutalitet som sällan behöver särskilt poetiska begrepp. Det betyder inte att existentiella frågor är oviktiga. Det betyder att de inte får bli ett sätt att tala runt de materiella villkoren.
Det retoriska skiftet är subtilt men betydelsefullt. ”Ojämlik hälsa” pekar mot resurser, institutioner och maktfördelning. ”Existentiell hälsa” pekar mot mening, relationer och inre orientering. Båda kan vara sanna samtidigt. Men de producerar olika politiska impulser. Den första frågar varför vissa människor lever kortare liv, slits ut tidigare och möter sämre vård. Den andra riskerar, om den hanteras illa, att fråga hur människor kan känna mer sammanhang i samma villkor.
Det är den offentliga affektekonomins stora frestelse: när staten inte vill eller förmår ändra de materiella villkoren kan den utveckla ett bättre språk för hur medborgaren ska stå ut med dem. Ensamheten blir ett samtalsprojekt. Otryggheten blir en dimension av tillhörighet. Klassamhällets trötthet får ett seminarium om mening. Någonstans i bakgrunden står en konsult och antecknar att hotbilden består i höga förväntningar på vad myndigheten kan bidra med. Ärligt talat: samma.
Den kritiska frågan är därför inte om existentiell hälsa finns. Den kritiska frågan är vem som bär risken när begreppet institutionaliseras. Om det leder till bättre stöd för människor i sorg, ensamhet och utsatthet är det en materiell förbättring. Om det leder till att kyrkliga och civilsamhälleliga aktörer får nya plattformar utan tydlig demokratisk styrning, eller att folkhälsans klassfrågor badar i ett språk om mening, då har något annat hänt. Då har staten inte fördjupat folkhälsopolitiken. Den har gjort den mer själslig och mindre ansvarig.
Myndigheten som samvete
Det mest oroande i Aftonbladets uppgifter om 2024 är inte att regeringen gav ett märkligt uppdrag. Regeringar ger märkliga uppdrag. Det är en del av kretsloppet, ungefär som budgetunderlag och panelsamtal med för få mikrofoner. Det oroande är uppgiften att skepsis mot uppdragets vetenskapliga grund skulle ha påverkat en generaldirektörs ställning.
En myndighetschef ska inte vara opposition. Men hon ska heller inte vara en hövlig förlängning av departementets dagsform. Om expertmyndigheten inte kan säga att ett begrepp är diffust, att forskningsläget är osäkert eller att mätbarheten är tveksam, då förlorar regeringen inte bara kritik. Den förlorar verklighetskontakt. Det kan kännas skönt i några månader. Sedan kommer verkligheten tillbaka i form av kostnader, förtroendekris och ännu en utredning.
Den svenska förvaltningsmodellen bygger på en ibland besvärlig idé: att politiken styr, men inte bör kväva myndigheternas sakkunskap. Den modellen är inte elegant för att den är snabb. Den är elegant för att den skapar friktion. Det ska ta emot när ett politiskt begrepp passerar in i en kunskapsmyndighet. Det ska knastra lite i gångjärnen. Annars har man inte en statsförvaltning. Då har man ett följsamhetsindex. Samma princip gäller kyrkan: det ska knastra när ett privat hjärteprojekt och ett prästuppdrag hamnar i samma person. Annars har man inte ett trossamfund med integritet. Då har man en PR-avdelning med rökelse.
Aftonbladet uppger att arbetet hittills kostat åtta miljoner kronor och att ytterligare krav på fördjupad studie har kommit. Åtta miljoner är inte mycket i statsbudgetsammanhang. Det är däremot tillräckligt mycket för att fråga vad pengarna köper. Köper de bättre folkhälsa? Bättre stöd till ensamma människor? Tydligare kunskap? Eller köper de ett administrativt bevis på att regeringen hade rätt när den redan från början kände att frågan behövde tas på större allvar?
Att ta människan på allvar
Det finns en bättre väg. Den börjar med att erkänna att existentiella frågor är verkliga utan att låta dem bli ett dimtäcke över makt och ansvar. Människor behöver mening, men mening ersätter inte bostad. Gemenskap är viktig, men den ersätter inte bemanning. Andlighet kan bära människor genom kris, men den får inte bli en genväg för staten att flytta folkhälsans tyngdpunkt från livsvillkor till livshållning.
Om regeringen vill arbeta med ensamhet, psykisk ohälsa och social sammanhållning finns det gott om hårda frågor att börja i. Vilka grupper har minst marginaler? Vilka verksamheter når dem? Vilka insatser har evidens? Hur påverkar arbetsliv, skola, bostadsmarknad och vårdens tillgänglighet människors möjlighet att leva meningsfulla liv? Det är inte lika vackert som att tala om hela människan. Men politik som bara ser hela människan på seminarier tenderar att möta halva människan i budgeten.
Det är fullt möjligt att Folkhälsomyndigheten, om den får arbeta fritt och kritiskt, kan göra något klokt även av detta uppdrag. Myndigheter är ofta bättre än sina uppdrag, på samma sätt som lärare ofta är bättre än sina styrdokument och sjuksköterskor bättre än sina scheman. Men då krävs att regeringen tål myndighetens skepsis. Annars blir ”existentiell hälsa” inte ett försök att bredda folkhälsan. Det blir ett lydnadstest med mjuk vokabulär.
Det är därför frågan inte slutar vid Fållökna, Strängnäs, ett domkapitelsbeslut i augusti eller ett pressmeddelande från Socialdepartementet. Den slutar i en mycket äldre konflikt: ska offentlig förvaltning hjälpa politiken att se verkligheten, eller hjälpa politiken att slippa den? I det första fallet behöver myndigheter kunna säga nej, tveksamt, oklart, ej belagt, återkom med bättre definition. I det andra fallet räcker det med en arbetsgrupp, ett seminarium och ett ord som rymmer livet, döden och allt däremellan.
Det låter varmt. Det är just därför man bör känna efter var makten ligger.
Källor i urval
Svenska kyrkan i Strängnäs, Projekt Domkyrkoberget samt projektets huvudmän, styrgrupper och arbetsgrupper.
Aftonbladet, Lisa Röstlund, ”Skeptisk till ’existentiell hälsa’ – fick sparken från myndigheten”, publicerad sommaren 2024.
Regeringskansliet, ”Uppdrag för att utveckla arbetet med existentiell hälsa i folkhälsopolitiken”, pressmeddelande 24 april 2024.
Regeringskansliet, ”Karin Tegmark Wisell utses till Sveriges ambassadör för global hälsa”, pressmeddelande 28 juni 2024.
Folkhälsomyndigheten, Existentiell hälsa och folkhälsa – Slutredovisning, publicerad 6 mars 2025.
Folkhälsomyndigheten, Kartläggning av definitioner och förståelse av existentiell hälsa utifrån litteraturen, underlagsrapport.
Folkhälsomyndigheten, Kartläggning av aktörer med koppling till existentiell hälsa, underlagsrapport.
Kyrkans Tidning, ”Präster på dubbla stolar i stor Strängnässatsning”, publicerad 9 juni 2026.
SVT Nyheter, ”Domkapitlet utreder omständigheter kring Birgitta Ed”, publicerad 15 juni 2026.
Dagens Arena, ”Domkapitlet utreder Birgitta Eds lämplighet som präst”, publicerad 15 juni 2026.
Dagens ETC, ”Domkapitlet utreder Birgitta Ed efter Aftonbladets avslöjanden”, publicerad juni 2026.